Passiv IR-detektor (Passiv)

Symbol för rörelsedetektor

(Pyroelektriskt Sensor)

Den passiva IR-detektorn, även känd som ”PIR”, är en av de absolut vanligaste ­detektorerna i en larmanläggning. Precis som den aktiva IR-detektorn reagerar den på rörelser, men den består inte av en sändare och en mottagare. ”Sändaren” finns ­nämligen redan i form av alla objekt som reflekterar och utstrålar värme (infrarött ljus). ­Ordet ”passiv” i ”passiv IR-detektor” syftar på just detta och har inte något med ström­försörjningen att göra, eller att den är husdjurstolerant ”Pet Infra red”. Detektorn tillhör de aktiva komponenterna som behöver strömförsörjas från antingen centralapparaten eller genom ett eget batteri (gäller trådlösa modeller).

Traditionell passiv IR-detektor

Tekniken

Värmekameror registrerar IR-strålning (värme) och visar upp den på en skärm så att vi kan se den med ögat. Den passiva IR-detektorn fungerar på ett liknande sätt. Den har flera detektionsområden som den letar efter förändringar i. Om detektorn exempelvis är riktad mot en vägg så uppfattar den temperaturen på väggen. Skulle en människa ställa sig i vägen i detektionsområdet skulle det bli en förändring i temperaturen, vilket gör att detektorn drar slutsatsen att något har rört sig. Annars hade förändringen i värme­strålning inte uppstått.

För att minimera risken för falsklarm använder detektorn två kanaler och jämför ­resultatet mellan dem (se de två fä;rgade fälten). Om förändringen registreras samtidigt i de båda kanalerna kan det bero på att ytan de övervakar har drabbats av en naturlig temperaturförändring. En sådan skulle kunna orsakas av att solen börjat lysa på väggen. Om den ena kanalen däremot registrerar en förändring medan den andra kanalen inte gör det, innebär det att något troligen rör sig in i detektionsområdet. För att ytterligare minska risken för falsklarm kan passiva IR-detektorer behöva registrera flera sådana förändringar under en bestämd tidsperiod, för att bryta (NC) eller sluta (NO) larmslingan och trigga centralapparaten. På många modeller går det att vid behov justera känsligheten.

Den passiva IR-detektorns avkänningsfält (två kanaler).

Placering

Den passiva IR-detektorn är bäst på att upptäcka rörelser som rör sig rakt genom avkännings­fälten. Den är sämre på att upptäcka när något rör sig ifrån eller emot ­detektorn. Detta är viktigt att ha i åtanke vid installationen av IR-detektorn. Montera IR-detektorn så att den troligaste vägen vid ett inbrott är rakt in genom detektorns avkänningsfält. Tänk också på att montera den högt upp (två meter eller strax däröver är normalt för de flesta modeller). Vissa modeller kan också monteras i hörn så att det döda området (se illustrationen) elimineras.

Exempel på avkänningsområde hos en passiv IR-detektor för väggmontering (sett ovanifrån).

Exempel på avkänningsområde hos samma passiva IR-detektor (sett från sidan).

Många passiva IR-detektorer levereras med flera olika linser. Fundera i så fall över ­vilken av linserna som passar bäst för rummet som ska övervakas. En lins med bred öppningsvinkel gör att IR-detektorn kan registrera rörelser i ett väldigt brett område, men den når inte speciellt långt. Om linsen smalnar av öppningsvinkeln kan detektorn istället nå väldigt långt, på bekostnad av bredden.

Med utbytbara linser går det att anpassa området som IR-detektorn ska övervaka.

Det finns även modeller som är avsedda för att monteras i taket istället för på väggen eller i ett hörn. De har 360°-detektionsområde och fungerar i övrigt på samma sätt.

Exempel på detektionsområde hos en takmonterad passiv IR-detektor

För att underlätta och optimera installationen är den passiva IR-detektorn generellt utrustad med en liten lysdiod. Den indikerar när detektorn anser sig ha upptäckt en rörelse. Under installationen är det lämpligt att försöka ta sig förbi IR-detektorn (via de troliga inbrottsvägarna) utan att lysdioden indikerar detekterad rörelse. Om det visar sig vara möjligt bör placeringen av detektorn övervägas på nytt och känsligheten bör eventuellt höjas. När installationstestet är avslutat är det viktigt att lysdioden kopplas från. Den ska inte lysa när systemet är i drift eftersom tänkbara inbrottstjuvar i så fall skulle kunna öva på att ta sig förbi detektorn nä;r larmsystemet är frånkopplat. De skulle också (beroende på sammanhang) kunna studera detektorns reaktioner när andra ­personer passerar den.

Slutligen är det viktigt att överväga om det finns någonting som skulle kunna göra att detektorn ger upphov till falsklarm. Att rikta detektorn mot ett fönster är ett sådant exempel. Värmekällor som slås på och av (t.ex. element) är en annan sak som kan störa detektorn. Objekt som rör sig ä;r självfallet också olämpligt att ha i detektionsområdet.

Husdjursimmunitet

Om ett eventuellt husdjur kan röra sig fritt när larmsystemet är tillkopplat är det ­viktigt att ingen detektor reagerar på djurets rörelser. Sådana lösningar kan vara ­ganska ­svåra att åstadkomma, om det inte går att begränsa djurets rörelsefrihet till ej ­övervakade ­områden. Det finns som tur är husdjursimmuna passiva IR-detektorer, vilket är ­detektorer som är inställda på att ignorera när husdjur rör sig i det övervakade ­området. Sådana detektorer brukar vara märkta med en ungefärlig maxvikt som ­husdjuret får ha för att det inte ska upptäckas av detektorn. Vissa modeller arbetar också med dubbla ­sensorer inbyggda i samma skal. De båda sensorerna övervakar samma område, fast i olika höjder. För att detektorn ska reagera måste då båda sensorerna samtidigt ­registrera en rörelse.

Passiv IR-detektor med dubbla sensorer. Båda sensorerna måste ge utslag för att det ska betraktas som en rörelse från en inbrottstjuv.

Det är viktigt att testa systemet noggrant innan det sätts i drift med husdjur vistandes i övervakade områden. Låt djuret röra sig fritt framför den husdjursimmuna detektorn och kontrollera att den aldrig reagerar. Om det finns möjlighet för djuret att hoppa upp på bord eller likande så bör även sådana händelser testas innan systemet tas i bruk.

Slutligen finns det också ”husdjur” som varken vi eller detektorerna vill veta av, ­nämligen insekter och spindlar. Om det under installationen görs hål i en detektor för kabeldragning är det viktigt att det tätas ordentligt så att inga kryp kan komma in i detektorn och använda den som bo. De kan annars ge upphov till falsklarm som är svåra att felsöka.